Hästens ”varvtal”
En travhäst som har en god grundträning behöver träna på en ganska hög intensitet för att kunna höja sin prestationsförmåga ytterligare.
Med hög intensitet menas mellan ca 85–90 % av hästens maximala kapacitet, och ofta används maxpulsen som ett riktvärde. Med en sådan hög belastning på kroppen blir det alldeles för tufft att träna under samma distans som hästen ska tävla på. Men genom att träna hästen i intervaller med många upprepningar under träningspasset där den totala tiden med högintensivt arbete, får hästen ändå tillgodogöra sig en stor mängd träning på högintensiv nivå.
Tidigare pratade man om en generell grundregel därden unga tränande hästen vid en puls i arbete på 200 slag per minut i samma stund hade en laktatmängd i blodet på 4 millimol per liter blod. Det är ingen regel man kan helt förlita sig på, vare sig för unga hästar eller för äldre. Det är högst individuellt var hästens laktatnivå träder in vid arbete. Till stor del påverkas detta av hästens maxpuls, men givetvis också av hästens syreupptagningsförmåga för dagen. Hästarnas maxpuls kan liknas vid varvtalen på en bil. En sportbil har en motor där den går bra på 5000–6000 varv, jämfört med en vanlig personbil som börjar låta ansträngd vid 2500–3000 varv. Alltså, en häst som har en hög maxpuls har bättre förutsättningar att förse sin kropp med syre i större utsträckning än en häst med en lägre maxpuls.
Maxpulsen går inte att förbättra med hjälp av träning, hästen föds med en viss maxpuls och den kan inte påverkas. Däremot kan vi med träning påverka hästen hur nära maxpuls den kan anstränga sig och ändå förse kroppen med en tillräcklig mängd syre.
En dåligt tränad häst med hög maxpuls presterar inte bättre än en vältränad häst med något lägre maxpuls. Vid puls- och laktatmätningar som gjorts finns det hästar som får en laktatmängd över mjölksyratröskeln redan innan de uppnått 200 slag per minut i puls, medan det finns individer som kan komma upp en bra bit över 200 i puls innan de kommer upp i motsvarande laktatvärden i blodet.
TEXT: KATARINA OLOFSSON
FOTO: JESSICA ORTIZ
